Jag kände mig som ett objekt. Ett objekt som du hade valt att bedöma genom de du såg, de du trodde stämde. Rykten. Du uttryckte dit såkallade "hat" med kalla blickar. Blickar som hade kunnat döda svaga människor. Inte  mig. Du försökte bryta ner mig. Ord, blickar och idiotiska lögner var din metod. Du är värdelös var de man hörde av dina viskningar när man gick förbi dig. Din röst skar i öronen. Du lyckades nästan. Det var nära att jag gav upp. När att jag accepterade de du sa.

Något hände. Du började trycka ner mina vänner. På grund av mig. Det är inte okej. Hur kan en så söt och omtyckt kille vara så blind? Hur kunde du inte se hur vackra dom var? Att du trycker ner mig, visst, det förstår jag. Men mina kompisar förtjänar inte de. Dom förtjänar all kärlek i världen.

Om du visste hur stark du har gjort mig. Jag lyckades vända din ord till något positivt. Jag lyckades se förbi ditt ytre. Jag hittade den där killen inom dig. Han som är så omtyckt. Han som inte livnärar sig på att sprida negativ energi.

Jag tror inte någon fattar. Va bara tvungen att skriva av mig. Jag är trött. Godnatt.