Den här tösen är helt jävla fucking slut. I både huvudet och kroppen. Jag bara dras hit och dit. Jag finns där så mycket jag kan. Jag försöker verkligen se till så att alla mina närmaste mår bra. Men vart fan är ni när de verkligen behövs? Vissa bryr sig mer än andra. Men när vissa av dom som jag värderar högst tycker det är bra att jag har tappat suget för det jag älskar mest, det som har gjort mig till de jag är. Då har de gått för långt. Jag älskar varje en av er. Men jag orkar inte just nu. Det har gått för långt. Och de faktum att jag inte kan säga nej, det gör de inte bättre. Jag älskar det faktum att ni vill prata med mig när ni mår dåligt, har de hänt något kommer ni till mig, är ni glada vill ni att jag ska veta varför, ni vill ha mig med på alla grejer som ni gör och ni vill dela det mesta med mig. Jag älskar de. Men, vad fan ska jag göra när jag inte räcker till? När min lilla kropp inte klarar av dom kraven ni har byggt upp?