Jag mår bra, jag mår riktigt bra, tror jag. Hur fasiken vet man egentligen att man mår bra? seriöst, hur kan man veta de. Men jag utgår från att: eftersom att jag har mått väldigt mycket sämre i mina dar, att jag faktiskt inte går runt med ett fejk-leende på mina läppar och att jag faktiskt njuter av de livet ger mig, så måste jag väl må bra, eller? Jag tror de i allafall.

Men jag har en knepig känsla, har aldrig riktigt förstått den men den har vart där ett tag och bara stört mig. Inget som fått mig att må dåligt eller gjort mig deprimerad utan något som fått mig att tänka till lite extra. Idag, framför mina ögon så förstod jag va de va, du. Jag älskar dig, rent ut sagt. Men jag hatar dig i princip lika mycket, komplicerade grejer. Jag går inte runt och tänker på dig, rättare sagt, jag lägger knappt en tanke på dig men jag saknar dig, idiotiskt mycket.

Esch, jag fattar nada,
Godnatt stumpor!