De senaste veckorna har jag gått med "andan i halsgropen", inte kunnat slappna av för fem öre och jag har helst av allt bara velat gömma mig under mitt täcke och skrika. De har nog inte märkts utåt, ett leende och allt är bra, right? Men om ni bara visste hur dåligt jag har mått. Jag har inte vart mig själv, inte alls. Det värsta, eller kanske de bästa?, av allt, ingen har märkt något, är jag verkligen en så bra skådespelare?

De där samtalet igår från min mamma, fick mig nästan att börja gråta, glädjetårar!

Nu är allt bra!